Individen som argumentationssubjekt
Friday 2006.11.24
Jag har både följt och deltagit i den långa och hetsiga debatten runt A-kassereformationen som lagts på förslag av alliansen, och som med största sannolikhet också kommer att klubbas igenom av riksdagen den 20:e december i år.
Och jag oroas verkligen över hur debatten förts ifrån vänstern i allmänhet och den utomparlamentariska vänstern i synnerhet. Debatten som den ser ut inom vänstern (eftersom den utåtriktade debatten är tämligen frånvarande) kan delas up i två delar. En del med floskler och slagord En annan med politiskt argumenterande. Den förstnämnda är t.ex. väldigt framträdande i det material vi ser från fackföreningen SAC [1]. Det pratas om ”angrepp på arbetare”, ”brutal klasspolitik” och ”attack på hela fackföreningsrörelsen”. Jag håller givetvis med i vad som sägs men en sådan hård retorik måste vägas upp med en lika skoningslös och självsäker politisk argumentation för att betyda någonting alls.
Och det är just i den politiska argumentationen som det faller. Från att man i sina slagord angripit a-kassereformen på en abstraktionsnivå – där man utgått ifrån en politisk/ekonomisk förståelse av politik där klassbegreppet är centralt – sjunker man ner till en helt annan – där plötsligt den individuella utsattheten står i fokus. Man talar iofs om gruppers utsatthet [2], men där kollektiviteten endast består i den utsatthet som förslaget i sig medför. Vilka följder förslaget får för de klassers, man tidigare talade om, styrkeförhållanden jämte varandra verkar plötsligt inte lika intressant.
Till viss del lyckas man beskriva att man ser negativt på de rent organisatoriska följderna som förslaget kommer att bidra till. Högre avgifter, ger färre medlemmar osv. Men fortfarande saknas en ordentlig argumentation om varför, hur och vad som egentligen sker. Hos LO å andra sidan råder omvända förhållanden. Retoriken är inget man skär sig på direkt. Här utgår man ifrån samma abstraktionsnivå som SAC landar på i sin politiska argumentation. Man talar om ”trygghet i förändring”, ”ingen ska behöva hamna i fattigdom” och ”trygga människor kan och vågar pröva nytt” [3].
Men när man kommer till den politiska argumentationen så kliver man upp en nivå. Här hittar vi enkla och välformulerade resonemang runt hur en sänkning av a-kassan pressar ner lönerna för arbetaren (läs. totalarbetaren), vilka samhälliga effekter med minskad konsumtion bland arbetslösa har och varför det är farligt med en a-kasseavgift som följer arbetslöshetens konjunktioner. Detta förklaras samtidigt på ett sätt som också bygger upp en grundförståelse för vad a-kassa egentligen är och varför den finns [4]. Det senare är något som man brukar förutsätta att det finns en förståelse för inom den breda vänstern. Men mina erfarenheter är att detta är ett stort misstag.
Visst finns det en utbredd förståelse för att vi vill ha en stark a-kassa. Men inte alltid varför vi vill ha den och varför vi faktiskt har den idag. Den grundläggande vurmen för a-kassan bland den utomparlamentariska vänstern grundar sig i den individuella tryggheten. Att den fungerar som en försäkring. Detta är självklart riktigt men det räcker inte långt. Det förklarar inte varför det inte skulle vara lika bra, eller bättre, med det förslag om privata arbetslöshetsförsäkringar knutna till försäkringsbolagen, som det Moderaterna föreslår. Eller varför kommunala socialbidrag inte lika gärna kan ersätta a-kassan.
Men framför allt så tar denna “ryggradsargumentation” runt a-kassan med individen i centrum död på all vidare debatt om a-kassan. Debatten resulterar i ett hejdlöst slagordspottande och en rent konservativ politik. Moderaterna prövade i samband med framläggandet av a-kassereformen att argumentera för en obligatorisk statlig a-kassa. Detta är ett mycket intressant förslag. Att Moderaternas intresse med ett sådant förslag är att försvaga fackföreningarna förblindade dock hela den breda vänstern och reaktionen blev den man kunnat räkna med. När dessutom några socialdemokratiska ekonomer vågade gå ut och påstå att ett sådant förslag kunde ha vissa positiva effekter vid statligt styrda ekonomiska strukturomvandlingar kunde man höra ekot utav ”socialdemokrati, klassföräderi” redan innan de hunnit formulera klart hela meningen.
Jag tror att en re-teoretisering av den yttersta vänstern är nödvändig. Det betyder inte att vi alla skall gå tillbaka till Marx och Engels eller sätta oss och fylla i ansökningsblanketter till vårens högskolekurser. Men jag tror att, för varje nytt politiskt område vi beträder, måste vi börja med att fråga oss själva ”Vad gör vi här?” och ”Varför ser det ut som det gör?”.
Ingen undersökning, ingen rätt att tala!
Mao Tse-Tung
1. Nytt om strejken 15 november, pressmeddelande från SAC; http://www.sac.se/akassan/pm061112.html
2. Allians mot a-kassehöjning, Tidningen Arbetaren; http://www.arbetaren.se/articles/inrikes20061021
3. Landsorganisationen i Sveriges kampanj A-KASSAN
4. A-kassan - frågor och svar, Landsorganisationen i Sverige
Jag tror att man kan finna problemet i teoretiseringsglappet i ungefär samma diskussion som var kring marxistisk ekonomi innan Keynes. Det förelåg då en idé om att Marx utmärkt teoretiserat den mikroekonomiska nivån, den enskilda produktionsprocessen (in ideal average), men att han inte hade något att säga om den makroekonomiska på vilket nationalekonomerna istället hade patent. In träder så Keynes och, med teorier till stor del näraliggande Marx cykliska idéer (läs t.ex. Schumpeters erkännande av att alla de moderna nationalekonomiska byggstenarna är närvarande hos Marx) och helt plötsligt så kan man inte avfärda den politiska kritikens frågor men behöver makroekonomiska svar för en modern ekonomi. Anyways, jag tror att detta är den radikala vänsterns problem; eftersom man är oförmögen att teoretisera relationen mellan den konkreta konflikten man är inbegripen i och den generella ekonomiska och klassmässiga utvecklingen i en nation eller inom Europa och inför detta så resignerar man på ett av två vis. Antingen som SAC/ultravänstern/autonoma så säger man “konflikten är allt, det finns bara en mängd partikulära konflikter och de är i sig intressanta” utan att kunna teoretisera dessa konflikters sammanband, och utan att kunna göra en strategisk analys av vilka konflikter som är progressiva och intressanta så blir det en nivellering som gör det proletära nej:et till ett skrikigt tonårsuppror som de senare växer ifrån. LO å andra sidan har ingen som helst analys av de konkreta konflikterna utan är i stort bundna av sin nationalekonomiska uppfattning vilket gjort dem till apologeter för en korrupt socialdemokratisk politik som ökar klassklyftorna (om än inte lika snabbt som högern) och vill inflationsbekämpa till varje pris (om än inte lika mycket som högern). Det vi så desperat behöver är klass (i betydelsen begåvning) inom klassen, som första generationens marxisters ekonomiska arbeten, intimt förbundna med den politiska situation i vilket de befann sig. Vi behöver en ny Luxemburg, Hilferding, Marx eller Keynes. Vi behöver en ambition att kunna teoretisera ekonomin ur ett strategiskt perspektiv, att förstå sig på de ekonomiska rörelselagarna i syfte att visa på vilket sätt de är historiska och föränderliga och vad man ska göra åt det. Men det är ett arbete, och någon måste orka göra det. Det är därtill ett politiskt och inte ett akademiskt arbete, det måste ske i samspel med arbetarrörelsens FAKTISKA organisering. Hic salta, hic rhodus.
Just my 5 cents…
Fred Hampton — November 24, 2006 @ 15:52
“Jag tror att en re-teoretisering av den yttersta vänstern är nödvändig.” Det är nog alldeles riktigt - även om jag inte har några större förhoppningar över att den yttersta vänstern som miljö är kapabel till det. Dessutom räcker det nog inte att re-teoretisera förståelsen av akassan; det behövs ett mer grundläggande ifrågasättande av själva utgångspunkterna: varför är akassan intressant öht, ur ett strategiskt perspektiv? Visst vill man undvika misär och leva ett behagligt liv, men hur relaterar det till ett eventuellt revolutionärt omdanande av samhället (om det gör det öht vill säga)?
iammany — November 25, 2006 @ 00:24
iammany : Jag menar självklart inte heller att en teoretisering runt a-kassan räcker. Men all klasskamp dras med ett historisk överlämnande som man måste studera och förstå. Att börja frågan om vad a-kassan är leder ofrivilligt till en fråga om t.ex. “varför är akassan intressant”. Frågan om hurvida det är intressant att öht. arbeta med förändringar inom överbyggnaden i den utsträckning basen tillåter det, är en fråga som självklart kommer färga av sig på den rent materiella undersökningen av a-kassan. Men det är en helt annan kritik av vänstern i stort.
Administrator — November 27, 2006 @ 12:20
Dear Fred (som Engels skulle skrivit), om jag förstår dig rätt så saknar du (och isf. även jag) ett historiskt teoretiskt arbete i sverige.
Jag tror inte bara att det finns en okunskap, utan också en ovilja och rädsla, för att teoritisera den historiska och faktiska klasskampen. Speciellt i syfte att försöka förstå vad som bör göras nu. Medan det finns en mängd ambitiösa projekt som syftar till att teoritisera de mer allmäna rörelselagarna i kapitalismen. När trevande försök att överbygga detta glapp sker så blir det ofta inget vidare alls tyvärr. Se t.ex. Kolla!s kritik av socialdemokratin.
Administrator — November 27, 2006 @ 12:32