Redundans

Återigen är det dags att diskutera det som för många av oss borde vara självklarheter. Självklarheten bör inte råda kring exakt hur vi ser på landsorganisationen. Det självklara bör vara ett nyktert klimat och en sansad diskussion. Landsorganisationen i Sverige är åter igen vårt studieobjekt.

Varför bör detta vara en självklarhet, kan man fråga sig. Min vägledare i mina studier kring Kapitalets första bok, Mats Dahlkvist, skriver i sin avslutning till Att studera Kapitalet Första boken:

“Varje samhälle existerar som en historisk avlagring av tidigare genertioners praxis; å ena sidan den materiella produktionens praxis, å andra sidan klasskampens”.

Varje generation av klasskämpar står inför ett historiskt överlämnande. Varje generations konkreta samhälle består av unika motsättningar och utvecklingsmöjligheter. Det är och förblir varje ny generation klasskämpars nödvändighet att studera och analysera detta historiskt överlämnande. Att endast konstatera det faktum att budbäraren som överlämnade ett konkret historiskt arv i vårt knä bar på en röd fan är inte nog.

I veckan uppmärksammades det att flera klubbordföranden på fackklubbarna inom mobilföretaget 3 sitter i chefspositioner inom företaget. Inom SAC – som är ett utav de få förbund som inte organiserar chefer eller högt uppsatta administratörer – är rösterna upprörda. “Om vi vill störta kapitalismen kan vi inte fortsätta samarbeta med LO”, får jag veta utav en kamrat.

Att LO-förbunden inte vill ha öppna arbetsplatskonflikter verkar fortfarande förvåna många. Vi har under de senaste åren fått detta bevisat dagligen. Lokala stridbara klubbar vars engagemang i enstaka frågor antingen äts upp inom den överbyggande organisationen eller mer uppenbart och naket slås ned utav den samme. Vi har sett hur medlemmars krav på centralt agerande öppet tigits ihjäl.

Men få av oss stannar öht upp och frågar sig, varför agerar vår landsorganisation på detta sätt? Svaret är irriterande enkelt. Det ligger inte, har aldrig legat och kommer inte att ligga i dess intresse. Detta är ingen hemlighet eller något avslöjande värt stora journalistpriset. Landsorganisationen i Sverige har en enkelt och tämligen ärlig affärsidé; den säljer arbetsmarknadsfred och garanti för ökad produktivitet mot en ökad materiell standard för dess medlemmar.

Likt arbetarna endast har sin arbetskraft att erbjuda har landsorganisationens endast löftet om fred på arbetsplatserna. Hotet om striden existerar endast som en potentialitet, som ibland måste demonstrateras, men som måste vägas upp genom att landsorganisationen visar att man har i sin ägo det enda vapnet för fred. Att skrika om svek ifrån landsorganisationen när de brutalt slår ner lokala arbetsplatsuppror och stridbara klubbar är inte bara en tautologi utan också ett tecken på att man inte satt sig in i vad som egentligen ligger i landsorganisationens intresse. Lokala klubbars autonoma beteende i konflikter på arbetskraften bidrar till att landsorganisationen inte har något att erbjuda i förhandlingar med arbetsköparna. Om landsorganisationen låter lokala klubbar (både egna och fristående organisationers) gå ut i öppen konflikt kan inte landsorganisationen lova fred i utbyte mot reallöneökningar. Arbetsköparna skulle aldrig sätta sig vid förhandlingsbordet med någon som inte kan erbjuda detta. Avtalsrörelsen som är landsorganisationens största enskilda fackliga vapen skulle snabbt rosta sönder.

Landsorganisationen är bara ett exempel på ett historiskt överlämnande som vi sitter med i knät. Det är upp till oss att analysera och agera. Vi kan inte skjuta budbäraren som svekfullt ger oss landsorganisationen insvept i en röd fana. Det är endast vårt eget fel om vi inte lyckas med vår analys, och agerar i blindo i skuggan av en forna röd fana. Nästa person som skriker klassförädare åt socialdemokratin för att de inte agerar utifrån ett direkt kapitalnegerande förhållningssätt är den person jag istället rekommenderar att vi skjuter.

Avslutningsvis vill jag lämna en brasklapp. Landsorganisationen har fler och mycket mer intressanta dimensioner än den fackliga. Jag försöker inte heller avgöra hurvida landsorgansisationens fackliga agerande är till det bättre eller sämre. Det är en helt annan diskussion.