Bloggens nya adress är:
http://redundans.wordpress.com/

Varför bör detta vara en självklarhet, kan man fråga sig. Min vägledare i mina studier kring Kapitalets första bok, Mats Dahlkvist, skriver i sin avslutning till Att studera Kapitalet Första boken:

“Varje samhälle existerar som en historisk avlagring av tidigare genertioners praxis; å ena sidan den materiella produktionens praxis, å andra sidan klasskampens”.

Varje generation av klasskämpar står inför ett historiskt överlämnande. Varje generations konkreta samhälle består av unika motsättningar och utvecklingsmöjligheter. Det är och förblir varje ny generation klasskämpars nödvändighet att studera och analysera detta historiskt överlämnande. Att endast konstatera det faktum att budbäraren som överlämnade ett konkret historiskt arv i vårt knä bar på en röd fan är inte nog.

I veckan uppmärksammades det att flera klubbordföranden på fackklubbarna inom mobilföretaget 3 sitter i chefspositioner inom företaget. Inom SAC – som är ett utav de få förbund som inte organiserar chefer eller högt uppsatta administratörer – är rösterna upprörda. “Om vi vill störta kapitalismen kan vi inte fortsätta samarbeta med LO”, får jag veta utav en kamrat.

Att LO-förbunden inte vill ha öppna arbetsplatskonflikter verkar fortfarande förvåna många. Vi har under de senaste åren fått detta bevisat dagligen. Lokala stridbara klubbar vars engagemang i enstaka frågor antingen äts upp inom den överbyggande organisationen eller mer uppenbart och naket slås ned utav den samme. Vi har sett hur medlemmars krav på centralt agerande öppet tigits ihjäl.

Men få av oss stannar öht upp och frågar sig, varför agerar vår landsorganisation på detta sätt? Svaret är irriterande enkelt. Det ligger inte, har aldrig legat och kommer inte att ligga i dess intresse. Detta är ingen hemlighet eller något avslöjande värt stora journalistpriset. Landsorganisationen i Sverige har en enkelt och tämligen ärlig affärsidé; den säljer arbetsmarknadsfred och garanti för ökad produktivitet mot en ökad materiell standard för dess medlemmar.

Likt arbetarna endast har sin arbetskraft att erbjuda har landsorganisationens endast löftet om fred på arbetsplatserna. Hotet om striden existerar endast som en potentialitet, som ibland måste demonstrateras, men som måste vägas upp genom att landsorganisationen visar att man har i sin ägo det enda vapnet för fred. Att skrika om svek ifrån landsorganisationen när de brutalt slår ner lokala arbetsplatsuppror och stridbara klubbar är inte bara en tautologi utan också ett tecken på att man inte satt sig in i vad som egentligen ligger i landsorganisationens intresse. Lokala klubbars autonoma beteende i konflikter på arbetskraften bidrar till att landsorganisationen inte har något att erbjuda i förhandlingar med arbetsköparna. Om landsorganisationen låter lokala klubbar (både egna och fristående organisationers) gå ut i öppen konflikt kan inte landsorganisationen lova fred i utbyte mot reallöneökningar. Arbetsköparna skulle aldrig sätta sig vid förhandlingsbordet med någon som inte kan erbjuda detta. Avtalsrörelsen som är landsorganisationens största enskilda fackliga vapen skulle snabbt rosta sönder.

Landsorganisationen är bara ett exempel på ett historiskt överlämnande som vi sitter med i knät. Det är upp till oss att analysera och agera. Vi kan inte skjuta budbäraren som svekfullt ger oss landsorganisationen insvept i en röd fana. Det är endast vårt eget fel om vi inte lyckas med vår analys, och agerar i blindo i skuggan av en forna röd fana. Nästa person som skriker klassförädare åt socialdemokratin för att de inte agerar utifrån ett direkt kapitalnegerande förhållningssätt är den person jag istället rekommenderar att vi skjuter.

Avslutningsvis vill jag lämna en brasklapp. Landsorganisationen har fler och mycket mer intressanta dimensioner än den fackliga. Jag försöker inte heller avgöra hurvida landsorgansisationens fackliga agerande är till det bättre eller sämre. Det är en helt annan diskussion.

Och jag oroas verkligen över hur debatten förts ifrån vänstern i allmänhet och den utomparlamentariska vänstern i synnerhet. Debatten som den ser ut inom vänstern (eftersom den utåtriktade debatten är tämligen frånvarande) kan delas up i två delar. En del med floskler och slagord En annan med politiskt argumenterande. Den förstnämnda är t.ex. väldigt framträdande i det material vi ser från fackföreningen SAC [1]. Det pratas om ”angrepp på arbetare”, ”brutal klasspolitik” och ”attack på hela fackföreningsrörelsen”. Jag håller givetvis med i vad som sägs men en sådan hård retorik måste vägas upp med en lika skoningslös och självsäker politisk argumentation för att betyda någonting alls.

Och det är just i den politiska argumentationen som det faller. Från att man i sina slagord angripit a-kassereformen på en abstraktionsnivå – där man utgått ifrån en politisk/ekonomisk förståelse av politik där klassbegreppet är centralt – sjunker man ner till en helt annan – där plötsligt den individuella utsattheten står i fokus. Man talar iofs om gruppers utsatthet [2], men där kollektiviteten endast består i den utsatthet som förslaget i sig medför. Vilka följder förslaget får för de klassers, man tidigare talade om, styrkeförhållanden jämte varandra verkar plötsligt inte lika intressant.

Till viss del lyckas man beskriva att man ser negativt på de rent organisatoriska följderna som förslaget kommer att bidra till. Högre avgifter, ger färre medlemmar osv. Men fortfarande saknas en ordentlig argumentation om varför, hur och vad som egentligen sker. Hos LO å andra sidan råder omvända förhållanden. Retoriken är inget man skär sig på direkt. Här utgår man ifrån samma abstraktionsnivå som SAC landar på i sin politiska argumentation. Man talar om ”trygghet i förändring”, ”ingen ska behöva hamna i fattigdom” och ”trygga människor kan och vågar pröva nytt” [3].

Men när man kommer till den politiska argumentationen så kliver man upp en nivå. Här hittar vi enkla och välformulerade resonemang runt hur en sänkning av a-kassan pressar ner lönerna för arbetaren (läs. totalarbetaren), vilka samhälliga effekter med minskad konsumtion bland arbetslösa har och varför det är farligt med en a-kasseavgift som följer arbetslöshetens konjunktioner. Detta förklaras samtidigt på ett sätt som också bygger upp en grundförståelse för vad a-kassa egentligen är och varför den finns [4]. Det senare är något som man brukar förutsätta att det finns en förståelse för inom den breda vänstern. Men mina erfarenheter är att detta är ett stort misstag.

Visst finns det en utbredd förståelse för att vi vill ha en stark a-kassa. Men inte alltid varför vi vill ha den och varför vi faktiskt har den idag. Den grundläggande vurmen för a-kassan bland den utomparlamentariska vänstern grundar sig i den individuella tryggheten. Att den fungerar som en försäkring. Detta är självklart riktigt men det räcker inte långt. Det förklarar inte varför det inte skulle vara lika bra, eller bättre, med det förslag om privata arbetslöshetsförsäkringar knutna till försäkringsbolagen, som det Moderaterna föreslår. Eller varför kommunala socialbidrag inte lika gärna kan ersätta a-kassan.

Men framför allt så tar denna “ryggradsargumentation” runt a-kassan med individen i centrum död på all vidare debatt om a-kassan. Debatten resulterar i ett hejdlöst slagordspottande och en rent konservativ politik. Moderaterna prövade i samband med framläggandet av a-kassereformen att argumentera för en obligatorisk statlig a-kassa. Detta är ett mycket intressant förslag. Att Moderaternas intresse med ett sådant förslag är att försvaga fackföreningarna förblindade dock hela den breda vänstern och reaktionen blev den man kunnat räkna med. När dessutom några socialdemokratiska ekonomer vågade gå ut och påstå att ett sådant förslag kunde ha vissa positiva effekter vid statligt styrda ekonomiska strukturomvandlingar kunde man höra ekot utav ”socialdemokrati, klassföräderi” redan innan de hunnit formulera klart hela meningen.

Jag tror att en re-teoretisering av den yttersta vänstern är nödvändig. Det betyder inte att vi alla skall gå tillbaka till Marx och Engels eller sätta oss och fylla i ansökningsblanketter till vårens högskolekurser. Men jag tror att, för varje nytt politiskt område vi beträder, måste vi börja med att fråga oss själva ”Vad gör vi här?” och ”Varför ser det ut som det gör?”.

Ingen undersökning, ingen rätt att tala!
Mao Tse-Tung

1. Nytt om strejken 15 november, pressmeddelande från SAC; http://www.sac.se/akassan/pm061112.html
2. Allians mot a-kassehöjning, Tidningen Arbetaren; http://www.arbetaren.se/articles/inrikes20061021
3. Landsorganisationen i Sveriges kampanj A-KASSAN
4. A-kassan - frågor och svar, Landsorganisationen i Sverige

Kamrater,

Vad har […] gjort människorna för ont eftersom det kastas så mycket smuts på den. Att gamlingarna talar illa om den sker av samma orsak som räven grinar av rönnbären, de är sura. Gamlingarna har ju lite kvar av begäret men med förmågan är det kaputt. Det är retsamt. Rent förbannat. Men varför kan de inte som jag glädjas vid minnet av den tid då de var med i dansen? Då det inte var något fel varken med begäret eller förmågan. Utan de flitigt och gladeligen firade kärlekens högtidsstunder. Varför kan de inte unna de unga samma förtjusande högtid?

Nej, nu är det smuts, något dåligt, synd. Såvida inte präst eller borgmästare varit med och trollat både själarna och kropparna rena och lämpliga för samlag. Då tyckte Luther att tre gånger i veckan var det normala. […] vår doktor Ribbing, han såg det kanske för lite, ty se de gifta har den snälle guden nedlagt ett starkt behov som är mycket skadligt för de ogifta att tillfredsställa.

Förnuftets folk anser annars att för fullvuxna män och kvinnor är det lika nödvändigt att den starka könsliga driften tillfredsställs. Vare sig vederbörande satt ring på fingret eller ej. Och alla vet att i vilket era fallet som helst kan de få barn. Och kan de också sätta “P” för det. Och det är deras plikt att göra då de inte vill ha barn, eller inte har råd där till eller är sjukliga. Nu kan emellertid olyckan vara framme och trotts all försiktighet är hon välsignad, som det så vackert heter. Då är det begripligt att den tanken griper henne, att avbryta havandeskapet. Det är i lag förbjudet och likväl sker det tusen genom tusenfalls. Och om ingen läkare hjälper henne i hennes nöd vänder hon sig till kvacksalvare eller hjälper sig själv. Åter det ena eller det andra är ytterst riskabelt.

För den skull diskuteras nu om dagen […] att kunnig läkare skall ha rätt till avbrytande av havandeskapet. Så länge fosterfördrivningslagen hindrar detta och så länge samhället förbjuder kunskapsspridande av preventiver samt om hur de skall användas, så bär samhället själv skulden till de otaliga svåra lidanden och dödsfall som fosterfördrivningar nu förosaka. Men samhället tänker inte på människorna. Blott på upprätthållande av gamla fördomar […] hyckleriets stora förbannelse. Vi istället sätter som mål människornas lycka. Och därför lyder vårt krav: ned med preventiv- och fosterfördrivningslagarna!

ur Hinke Bergegrens tal “Ned med preventiv- och fosterfördrivningslagarna”

Läs mer : Syrrans blogg

Raring vad du är fin. Att du klär i klänning och urringat. Fast någonting är fel. Se på mina muskler. Känn hur dom håller dig, när du är rädd. Är du rädd för mig? - Mattias Alkberg BD: Reevolution

Marx förklarar i Kapitalet, Första boken, hur en ökad exploatering också kan leda till en ökad välfärd för lönearbetare. När produktionen av våra existensmedel (mat, hus, bilar, internet osv.) blir allt effektivare sjunker värdet på dessa varor. Och eftersom det också är värdet på dessa nödvändiga existensmedel som utgör grunden för priset på vår arbetskraft så sjunker även detta. För kapitalisten betyder det en större produktion av mervärde eftersom en allt mindre del av arbetsdagen nu går åt till att återskapa det värde som läggs ut på köp av arbetskraft.

Men Marx beskriver också hur arbetare genom tiderna lyckats att kämpa emot denna sänkning av arbetskraftens värde, och tillika en sänkning av arbetslönen. Man har genom arbetarorganisationer lyckats reducera löneminskningen så att den inte sjunkit i samma utsträckning som värdet på de nödvändiga existensmedlen. Vilket lett till att lönearbetare har kunna konsumera en större mängd existensmedel än vad de kunnat tidigare.

“När arbetets produktivkraft stiger, kan arbetskraftens pris ständigt falla, medan arbetarna samtidigt får en ständigt ökande mängd existensmedel”. Karl Marx: Kapitalet, Första bandet

Detta har också kommit att bli en stor del av LOs funktion inom den svenska arbetarrörelsen. Man har genom ett stort medlemsantal, ett statistikförande av löneutveckling och inflation samt hårda löneavtalsförhandlingar lyckats höja reallönen i Sverige i relativt stor utsträckning. Lönearbetare i Sverige har från år till år kunnat berika sig själva med en allt större mängd konsumtionsartiklar.

Men Marx beskriver också den stora faran i denna strategi. För en ökad exploatering betyder också att trots att lönearbetarens lön kan stiga så minskar den i relation till det skapade mervärdet som i sin tur tillfaller kapitalisten. Om lönearbetarna blir materiellt rikare så blir kapitalisten materiellt rikare i ännu större utsträckning. Vid första anblicken kan det se ut som att arbetskraftens värde ökat eftersom man nu kan få mer konsumtionsartiklar i utbyte för den.

“Men relativt, dvs. i jämförelse med mervärdet, skulle arbetskraftens värde ständigt sjunka och klyftan mellan arbetarens och kapitalistens levnadsförhållande skulle vidgas”. Karl Marx: Kapitalet, Första bandet

Detta får som resultat att kapitalisten får en allt större makt att förfoga över samhällets rikedomar. Detta är en ställning som inte alltid är enkel. Kritiken mot LO och avtalsrörelsen är viktig. Men samtidigt får den inte bli platt och vulgär. Som radikala anti-kapitalister måste vi erkänna att LOs strategi, att i första hand kämpa för ökande reallöner, har givit oss materiellt bättre levnadsförhållanden. Svenska arbetare har kunnat finna en ökad materiell trygghet i att låta sig exploateras. Denna insikt är nödvändig för att kunna formulera en radikal och slagkraftig kritik mot LOs linje.

[…] det är den totala arbetskraftskostnaden som intresserar storföretagen. Inte hur den är fördelad mellan direkt lön och social lön.
- Joakim Palme, välfärdsforskare, Löntagaren nr 5/1998

Arbetsgivaravgiften är en social lön. Det är en del utav den lön vi betalas för vår arbetskraft, men som betalas ut till kollektiva försäkringar istället för direkt till våra lönekonton. Det är arbetarnas pengar, som arbetsköparna bara sköter inbetalningen av. Större delen (över 80 %) av arbetsgivaravgiften finansierar t.ex. saker som sjukförsäkring, föräldraförsäkring och pensionsförsäkring. Det är alltså den lön som vi får när vi blir förkylda, tar ut föräldraledighet eller försöker njuta av de sista åren i våra liv när vi går i pension.

Arbetsgivaravgiften är alltså pengar som vi arbetare kommit överens om att lägga i en gemensam pott istället för att ta ut i direkt lön. Så att pengarna kan komma de som just för tillfället behöver dem allra mest till del. Genom arbetarrörelsens historia har vi flera gånger avstått ifrån löneökningar för att öka vår gemensamma trygghet och istället ökat denna sociala lön (eller avgift, som arbetsköparna utrycker det). Om inte en sänkning av arbetsgivaravgiften följs av en lika stor höjning av våra individuella löneökningar så är det i realiteten en sänkning av våra löner. På samma sätt har arbetarrörelsen använt sig av regleringar av arbetsgivaravgiften och andra sociala avgifter när ökningen av reallönen inte följt den utveckling man arbetat för.

En sänkt arbetsgivaravgift resulterar i en minskad social trygghet. Alliansen har inte lyckats (läs. vågat) presentera hur denna minskning skall finansieras. Moderaterna föreslår att vi skall finansiera en t.ex. försämrad sjukförsäkring genom en extra karensdag. Vi som arbetare skall alltså avstå ifrån en dags sjuklön extra varje gång vi blir sjuka.

Det kan låta oskyldigt och t.o.m. rätt bra när alliansen föreslår att mindre avgifter för arbetsköparna skall hjälpa dem att anställa fler och på så sätt minska arbetslösheten. Men vad vi ser när vi synar förslaget är att det är vi arbetare som skall betala de nyanställdas löner. Vi arbetare skall avstå ifrån en del av våra löner, den sociala lönen, för att finansiera arbetsköparnas växande exploatering.

Det finns alltså flera skäl att motarbeta en sänkning av arbetsgivaravgiften. Det mest uppenbara är kanske att det är en öppen attack ifrån arbetsköparna att genom lönesänkningar tillskansa sig arbetskraft under dess värde. Dessutom så vet vi hur större försämringar av lönen används för att genom moralförändringar minskat arbetskraftens värde. I kriser och under försämringar minskar våra krav på nödvändiga livsförnödenheter.

En sänkning av arbetsgivaravgiften är en sänkning av våra löner!